Museigatan, Karlstad 2019

”Musselsång”
”Trädbarn”
”Ensamräv”
”Visare/Sökare”

Fyra skulpturer till Museigatan i centrala Karlstad 2019
Karlstads kommun
Skulpturer i brons samt aluminium

Om resor, träd, längtan och vemod.
Att göra en resa, att ta sig från en plats till en annan. Från punkt A till punkt B.
Det metaforiska i att resa. En början och ett slut. Och där i mellan själva färden; fysisk och/eller mental. Människors resor. De flottade trädens resa.

För detta skissuppdrag utgick jag från det givna temat – Flottning och Klarälven – och lät även inspirationen färgas av det rika Värmländska kulturarvet och naturen. Mina idéer rörde sig kring träden och deras resa. Att ryckas upp med rötterna, flottas/färdas mot det okända, transformeras, och i slutändan bli något helt nytt. En tematik som även korrelerar mänskliga teman och upplevelser.  I många av de visor och dikter jag känner till som härstammar från Värmland finns ett vemod som vilar strax under ytan. En längtan som handlar om landskapets skönhet och människans litenhet och ofullkomlighet inför detta storslagna. En längtan efter äventyret. Vemodet att lämna det välkända. 

De fyra skulpturerna är lite som tredimensionella dikter eller sånger som handlar om träden, skogen, människorna och platsens historia och mytologi. Skulpturerna tar sig varsamt plats längs Museigatan. De ropar måhända inte på omedelbar uppmärksamhet eller kräver att få dominera sin omgivning utan finns där som en berättelse som tål att tittas och begrundas länge på.

TRÄDBARN

Det blundande och drömmande barnet sitter i skräddarställning på marken och tycks blicka inåt. Barnets armar och händer är förvandlade till grenar. Grenarna har slagit rot och dess rötter går djupt ner i marken. Barnets hela väsen andas drömsk stillhet och frid, ansiktet är avslappnat och mjukt, en antydan till leende syns krusa munnen.

Barnfiguren är som ett utsnitt ur en dröm eller saga. I drömmen/fantasin har armarna blivit till trädgrenar, en del av naturen.
Eller är det en dagdröm vi ser, en spegling av samtiden? Barnet på flykt som i drömmen hittat sin plats där man kan slå sig till ro, hitta hem.
Barn i sagornas värld är ofta metaforer för nytt liv och nya möjligheter. Ett frö som gror och slår rot; ett nytt träd, en ny framtid. Inte sällan är sagornas barn även extra sensibla för knytt och väsen. De blir en länk mellan världarna. Denna lilla figur låter oss inte veta sin natur, det är upp till oss som betraktare att fundera kring om vi ser ett skogens naturväsen, ett sovande barns dröm eller fantasibild. 

Skulpturen är ca 70 cm hög.

VISARE/SÖKARE

Två parallella trädstammar har händer upptill och nedtill. Händerna som ligger an mot marken balanserar träden likt rötter. Fingertoppar och fingrar söker efter en plats att slå rot på. Händerna som sträcks uppåt söker även de, fastän i en annan riktning, ett annat element. De känner vart vindarna blåser, var det finns lä och skydd, sol och värme; vinkar och tecknar, sträcker sig mot andra händer. De vänder sig kanske också till en högre makt, till vädergudar eller trädgudar, för att fråga om råd och vägledning.

Att vara i rörelse likt det flottade timret, att befinna sig på resa. Trädstammen på Klarälven eller människan som söker sin hemvist. Ett tillstånd av att ha lämnat sina rötter (rent bokstavligen vad gäller träden) för att söka efter en ny plats och sammanhang.
Men det är även en bild av händer som arbetat med flottningen och träden, som byggt hus av dem, verktyg och redskap, som byggt Karlstad. Som känner träets historia och ursprung och som med kunniga händer låter träden förvandlas till att bli något helt nytt.

Skulpturen är ca 130 cm hög.

ENSAMRÄV

Där skogen har avverkats blir det ett tomrum. Floran och faunan på platsen påverkas och måste anpassa sig till en ny slags natur och nya förutsättningar. Några kommer att få ett uppsving och blomstra, andra kommer att försvinna. Naturen och platsen omskapar sig över tid; en långsam transformation som kan pågå i decennier eller mer.
Många djurslag blir berövade sin naturliga hemmiljö när skogen skövlas och byter skepnad. Den täta skogen byts mot öppna gläntor eller stora kalhyggen som rubbar de ekosystem som finns där. Djuren som haft sina lyor vid trädens rötter eller bon i dess kronor står utan sina boplatser, blottade för större rovdjur och sårbara när de inte längre kan hitta mat och skydd för sig själva eller sina ungar.

Den ensamma räven följer älven och de flottade träden och hoppas att de leder honom hem. Eller är hans öde att bli ett av de djur som anpassar sig till ett liv och leverne i städer och samhällen? Djur som letar mat vid soptunnor, smyger längs husen och försöker överleva i en kontext som är helt ny?
Räven har hittat ett tillfälligt skydd eller bo i en papperspåse. I denna sitter han nu och spanar, uppmärksam och koncentrerad på lurande faror i en obekant miljö. Men rävar sägs ju; åtminstone i sagans värld, vara listiga och påhittiga. Vår Ensamräv kanske snart har transformerats från att vara en skogens invånare till att bli en slick city-räv?

Räven är ca 70 cm hög.

MUSSELSÅNG

En stor mussla har sköljts upp från älven och funnit sin plats här. Ur musslan sticker det ut en lång silvrig tratt som är vänd mot vattnet/centrum. Måhända saknar musslan sitt tidigare element och lyssnar med tratten mot älvens brus. Eller lyssnar den på de nya ljuden: trädens sus, fåglar, människor som går förbi och småpratar? En helt ny värld att upptäcka om man tills alldeles nyligen befunnit sig i älvens djup.

Tratten är ett mänskligt redskap för kommunikation och musicerande. I den kan man både lyssna och tala. Även snäckor och musslor kan förmedla sig. Lägg örat till en snäcka och hör däri havets röst.
Här försiggår en kommunikation eller musik mellan musslan, oss och vattnet som vi kanske inte förstår eller uppfattar, men kanske förstår vi musselsången om vi tar oss tid att lyssna i tratten?

Skulpturen är ca 180 cm hög.